where is my mind?

God morgon! Idag är det dan' före dopparedan'. Det är så himla mysigt överallt nu när julegranar lyser och det luktar julbak i hela huset. Jag längtar tills imorgon som ett litet barn. Samtidigt så är det lite sorgligt att hela julen är över snart. Den har gått så väldans fort. För efter imorgon så brukar den där mysiga känslan släppa och man börjar istället förväntansfullt räkna ner till nyår.

Nu ska jag börja pricka av min långa att-göra-lista som jag har idag. Vanligtvis brukar dessa listor bidra med en klump i magen. Men idag, när den fylls av sådant som att baka knäck, pepparkakshus och slå in sista paketet så älskar jag den.

Igår var jag och Simon på julmarknad här i lilla Nävekvarn. Trots att termometern visade nollgradigt och mina fötter var stelfrusna så var det mysigt. Iklädda varma vinterkläder så tittade vi på luciatåget som årskurs sex har i parken varje år. Jag hade glömt bort hur liten man var i sexan, pytteliten och söt.

I morse när vi tittade ut genom fönstret så hade det vita snötäcket blivit ytterligare lite tjockare sen igårkväll. Det kan nog inte bli en mysigare luciamorgon. Med ett snölandskap utanför fönstret, tända ljus och julsånger.

Mamma och jag letade nyss bland lite gamla papper och hittade min önskelista sedan jag var åtta år. Ibland önskar jag att vara tillbaka där då önskelistan bestod av barby dokor och sedespelare som jag så fint stavade det. Mitt i alla röra hittade jag hittade även en liten dikt om julen som jag skrivit för länge sen. Det var nog någonstans där runt årskurs sju:

Julaftonsmorgon
Solen höjer sig över granens topp
Det är dags för tomten att stiga opp.
Tomtemor redan vid grytan står,
"åh nej" säger tomten, jag får ju gröt varje år.
Jag är så trött på gröt och klappar,
och nissarna mina de bara slappar.
Ack, ack, tomten han bara gnäller
och på stackars nissarna han skäller.
De har varit uppe hela natten
för att fixa den sista klappen.
- Du måste faktiskt äta nu, jag har ju stått här sedan klockan sju!
- Sluta tjata, jag blir sen, jag måste ut och sadla min ren.
Barnen ska ha klappar i år igen och den här gången får jag inte glömma Glenn.
Han blev så ledsen förra året,
nu måste jag sätta plåster på såret.
Han ska få en nallebjörn så söt,
men först vill jag nog ändå ha lite gröt..

Vad ska man säga. Det kan väl knappast bli vackrare? haha

För ungefär en vecka sedan så besökte jag min vänners modevisning. Det var en del av ett projekt de har arbetat med under hösten. Modellerna var vänner och bekanta iklädda endast secondhandkläder som senare var till salu i deras lilla uppbyggda butik. Med mig hem fick jag en vit stickad tröja som är hur mysig som helst. En ny favorit tror jag bestämt. På tal om mysig så var det precis vad kvällen var. Här kommer en liten tjuvtitt på vad kvällen innehöll.








tack arrangörerna för en bra kväll, ni var grymt duktiga att hålla koll på allt hit och dit! puss och hejdå

Det har nu gått hela nio dagar i december. Vilket även innebär nio dagar kvar till julavslutningen och ledigheten. Just nu är jag så väldans trött på vardagen och allt som är bestämt. Samma schema som ska följas vecka efter vecka. Jag längtar efter något annorlunda. Som tur är så sätter sig jag och några vänner oss på ett flygplan till Indien om lite mindre än en månad. Det ska bli skönt att få komma bort och återvända till en kanske lite mer uppskattad och saknad vardag.

Det fina just nu är ändå att julafton närmar sig. Precis som alltid vid den här årstiden så blir det syrebrist i mitt rum av alla tända ljus. Huset luktar nejlikor som jag tryckt i små apelsiner och hängt i fönstret. Julmusik trillar ut ut högtalarna och får min mage att pirra av julkänsla. Det är tur att det finns lite jul här och var mitt i den enformiga vardagen så att den i alla fall blir uthärdlig.

HER REMAINS WERE SPREAD OUT LIKE THE PIECES OF A PUZZLE/IT TOOK HER 356 DAYS PUTTING THEM TOGETHER/THE CLEAR BLUE SKY WENT ON FOREVER

Idag är det den första december och jag öppnade första luckan på chokladkalendern som mamma gav mig. Tänk vad tiden går fort. Jag minns så väl allting som inträffade nästan precis ett år tillbaka. Alla känslor och alla icke känslor. I år är det samma novembergråa dagar och vintermörka nätter men ändå är allting helt annorlunda, på ett vackert sätt.

Nu är det nedräkning till julafton men kanske allra mest till den artonde, då vi kan sluta ställa klockan på 06.15 för några dagar och leva som vi önskar leva året om. Kanske är det den finaste julklappen av dem alla; ledigheten. Nu ska jag äta en lussebulle för att öka på julkänslan lite mer. Hoppas att snön faller snart så är allt på sin plats; julbelysning, lussebullar, pepparkakor, snö och lite kärlek på det.