where is my mind?

Sista dagen på det en veckas långa lovet börjar gå mot sitt slut. Klockan är 18:04 och min söndagsångest känns värre än vanligt. Men jag tröstar mig med att det bara är fem veckor kvar till nästa lov, tiden brukar ju trots allt gå förvånansvärt fort. Och det är faktiskt inte helt fel att gå och träffa fina vänner varje dag. Hur mycket jag än längtar tills skolan är över så kommer jag sakna att möta samma söta ansikten varje morgon. Men förhoppningsvis finns det ett och annat sött ansikte där man hamnar i framtiden också. Och på tal om framtiden så borde jag börja söka jobb nu också. Så många måsten och borde det finns, de bara lägger sig på en stor hög nuförtiden.

På förmiddagen fikade vi i tre timmar.


Och kvällen avslutades med fest och dans.

Idag har jag ätit chokladbollar tills jag fått ont i magen och tittat på film med den här bruden.

Jag har fastnat för den här filmen, Nick and Norahs infinite playlist. Två gånger har den filmen rullat på min tv de senaste dagarna. Jag vet inte varför jag fastnade för den för egentligen är den inte så speciell alls. Kanske är det just det som jag gillar med den, att man inte behöver tänka och analysera som överallt annars, utan man kan bara försvinna lite i en och en halv timme.

Det är underligt hur det så många gånger slutar i att man saknar något som egentligen aldrig har funnits.

Idag är det måndag och igår kväll kom jag hem för första gången sedan i torsdags. Fredagen var ett enda festligt spektakel och resten av helgen har jag spenderat med att träffa två vänner som jag, varje gång vi träffas, förundras över varför vi inte ses oftare. När jag sedan kom hem efter några dagars vistelse i andra sängar så förväntade jag mig den där sköna hemma-känslan, men förvånansvärt nog så kom den inte. Hemma har nog inte riktigt samma betydelse längre när jag känner mig som en gäst vart jag än är om du inte är med.

I helgen var det alla hjärtans dag. På ett sätt så var det inget som firades från mitt håll, men å andra sidan så kan man nog inte fira det mer än med att mitt hjärta fyllde arton år. Men på lördagen var vi lite extra kärleksfulla här hemma. Pappa överraskade mig med fina rosa rosor på sängen, och mamma gav mig ett litet hjärta med choklad. Jag blev väldans glad då jag nästan aldrig får blommor. Det är så himla enkelt men ändå så fint.

Och vi roar oss bäst vi kan när livet annars känns lite för vardagligt.

Igår hade vi lång sovmorgon precis som varje onsdag. Så vi bestämde oss för att frukostfika på Mekka. Jag tycker det är himla mysigt att fika i vinterkylan.

Dagarna nuförtiden är mest en enda röra av tid som man måste ta sig igenom. Jag har tappat precis all motivation att gå till skolan, kanske glömde jag den någonstans på en proppfull gata i Indien, vem vet. Men när jag tittar på bilder från våren och sommaren förra året får det mig att längta så himla mycket. Jag saknar allt som det var då. Kanske kommer en del kännas lite lättare när man kan gå på bar mark och utan jacka. När solen stannar på himmlen lite längre än bara till klockan fyra. När fåglarna börjar flytta hem igen och när alla kläder är gula, röda och alla världens färger. Åh vad våren är fin kom jag på nu.

Ikväll har jag för en gångs skull tagit tag lite i skolan och pluggat. Även om det bara var en timme så fick det mig att känna mig så duktig att jag förtjänar en kaka som jag äter just nu. En kaka med chokladbitar i och med varm choklad till, för choklad är min favorit. Jag har även pysslat lite med en present till min pojke, han blir ju nämligen vuxen på söndag. 

Idag var det vår dag för fjärde gången. Vi gjorde hembakta semlor med små hjärtan på och tittade på the Pianist.

Hela första månaden på året har gått. Min födelsedagsmånad och vintermånaden. Det glädjer mig att tiden går fort nu för jag längtar till fina vårdagar och varmare luft. Och jag längtar tills det är min tur att slänga studentmössan i luften.


I fredags var huset tomt så jag passade på att bjuda hem lite nära och kära och fira lite födelsedagen i efterhand. Vi lekte vuxna, åt paj och drack vin. Det blev en fin kväll och jag somnade gott bredvid min pojke. 


OCH ALLT ÄR TÄCKT AV SNÖ, INTE KONSTIGT DET ÄR KALLT