where is my mind?

Idag är det första advent. Jag har väntat på den här helgen länge nu. Allt brukar kännas lite lättare när julen står på glänt och stjärnorna lyser upp mörkret. Idag har min familj gjort allt det där som vi brukar göra när det är första advent. Jag fick tända det första av de fyra ljusen när vi åt lutfisk. Så har vi ätit lussebullar och pepparkakor och umgåtts ovanligt mycket med varandra. För det är så julen är för oss.

Igår pyntade jag lite i mitt rum. Satte upp en stjärna i fönstret och bytte ut lite vitt och ersatte det med röda prylar. För det är ju faktiskt julens månad snart. På kvällen ägnade jag mig åt lite mer julaktiviteter, nämligen att baka lussebullar. Det är både mysigt och mumsigt! Jag skulle helst byta ut alla vanliga bullar mot dessa små gula snurror. Men kanske skulle lussebullarna tappa sin charm om de fanns året om. Fint sällskap, glögg och lussebullar räddade min lördagskväll.

Dagen har varit en underlig dag. Allting har åkt upp och ner mot min vilja. På kvällen blev allt lite finare i alla fall för jag och min mor gick på restaurang och inväntade att klockan skulle bli halv åtta. För då var det nämligen dags att lyssna på Anna Ternheim och gud så fint det var. Kanske beror det på att hennes låtar fått en stor betydelse för mig då de påminner om en tid i mitt liv som jag helst vill glömma, men jag kom på mig själv med att kinderna smakade salt under nästan hela den en och en halv timmes långa konserten. Det var så fint allting. Anna var gullig och personlig på scen och den lilla lokalen som liknade en chokladask till formen gjorde sitt till stämmningen. Jag gick därifrån aningens fattigre på kroppsvätska men en fin tygpåse rikare. Jag vill redan tillbaka och se henne igen. Kanske kan jag stanna där i ljudet av den aukustiska gitarren och de fint formulerade fraserna? Jag tror jag skulle trivas bra.

22:24
jag är besviken på mänskligheten
och dess egocentriska världsbild
är det ingen som ser?

mina förbannat blå ögon

Idag är det torsdag den nittonde november och jag började min morgon med att säga ett farväl. Jag avskyr det ordet. Det har en oskriven betydelse sammankopplad med ordet saknad. Men en vecka går fort. Sysselsättningar dagarna i enda ska nog få timmarna att ticka lite snabbare.

Det är väldigt mycket med allt just nu. Mörkret tar all min energi och jag undrar när jag ska lyckas hålla mig vaken en hel dag utan att sova middag i några timmar. November känns som väldigt onödiga trettio dagar. Det är varken fina höst färger eller mysig julbelysning ute på gatorna. Allt är bara regn regn regn. Jag räknar ner till advent och allt mysigt som det innebär. Tur att det finns så mycket fina människor här i världen som lyser upp månadens gråa dagar. Tyvärr är tiden och orken för knapp så det är många saknade för tillfället. Nu är det dags att släcka lamporna, lägga mig i sängen och bli omsluten av mörkret igen. Godnatt!

Jag älskar hur nya relationer får oss att inse hur mycket man har förändrats. Det är fint med förändring ibland.

Min senaste vecka kan beskrivas med ett ord; sjuk. Men nu börjar jag piggna på mig och ett svart, tomt hus klockan 22:21 gör mig inte längre trött utan rastlös. När benen inte bär så ägnar jag mig åt sånt som jag aldrig gör annars. Som att titta i fotoalbum från mamma och pappas ungdom. Jag fick en så fin känsla i magen när jag såg de två på det bleka fotot, 18 år, ligga i soffan och mysa precis som vilka som helst men ändå inte. Tänk vad fint det är med livslång kärlek.

Jag tittade också på kort från min egen barndom, då rummen här bredvid mitt ännu inte var tomma. Då kvällarna bestod av att sitta på min brors säng och dingla med benen för att heja på när de spelade tv-spel och mornarna bestod av ett frukostbord omringat av familjemedlemmar. Jag saknar det så mycket, tiden då vi fortfarande var en hel familj för det är vi inte längre. Men det blir väl så för alla antar jag. Man växer upp, slutar skriva sitt namn på familjens kalender, köper en egen kalender, fyller i andra namn. Så utbytbar är jag, du, vi, världen. Jag ska försöka hålla ihop oss hårdare och längre. För till skillnad från många andra, har vi turen att vi fortfarande har den möjligheten.

Oj vad det var länge sedan jag skrev någon liten mening här. Idag är det måndag och det innebär skola igen efter en veckas lov. Inget som jag längtat till för nu fylls dagarna åter igen med krav och prestationer medan kvällarna blir en enda dimma i sängen av utmatthet. Men det är bara ett år kvar nu, knappt det, så jag har bestämt mig för att försöka vara motiverad den lilla tid som är kvar. Kanske ångrar man sig annars när man vandrar ut i vuxenlivet. När allt man hinner se på dagarna är mörker så lever jag på minnen av fina stunder:

Lovet inleddes med en myskväll innehållande tacos och idol. En liten skara på fyra goda vänner var vi som pladdrade hela natten lång för att sedan somna gott med vetenskapen om att ett lov var framför oss. Även om en av oss fick ett lov utan roligheter men med väldigt stor betydelse.

Dagen därpå skulle det firas med duner och brak och masker. Då var det nämligen dags för festligheter med obligatorisk utklädsel. Min vän Anna (som jag träffar allt för sällan nu när hon bytt adress) kom hit för att stanna över natten. Eftersom huset var bara mitt under helgen så lagade vi paj och tillsammans med Martina gjorde vi oss sedan i ordning för kalaset. Utklädda till hippie, skolflicka och militär bar det av för en lyckad kväll:





På måndagen satte jag mig som välbekant på buss 561 in till Nyköping, men den här gången väntade inte skolan utan några vänner (en med ett ny liten pryl i näsan). Vi fikade i timtal och kvällen spenderades i pyjamas då vi hade pyjamasparty som vi så fint kallade det.



När halva lovet gått så satt jag och min vän Emil i köket och fyllde öronen med fin musik samtidigt som vi var i fullt bestyr med att baka. Cupcakes var det som stod på planeringen. Vi bakade i alla möjliga färger och bjöd sedan över flera goda vänner på fika:



När lördagen kom och lovet började närma sig sitt slut så försökte vi glömma och hamnade på en fest (bilden är inte tagen av mig):



Förutom de dagar som upptagits av vänner så har jag spenderat dagarna, timmarna, minuterna med den finaste jag känner:


puss för att det är vår dag idag