where is my mind?

Min senaste vecka kan beskrivas med ett ord; sjuk. Men nu börjar jag piggna på mig och ett svart, tomt hus klockan 22:21 gör mig inte längre trött utan rastlös. När benen inte bär så ägnar jag mig åt sånt som jag aldrig gör annars. Som att titta i fotoalbum från mamma och pappas ungdom. Jag fick en så fin känsla i magen när jag såg de två på det bleka fotot, 18 år, ligga i soffan och mysa precis som vilka som helst men ändå inte. Tänk vad fint det är med livslång kärlek.

Jag tittade också på kort från min egen barndom, då rummen här bredvid mitt ännu inte var tomma. Då kvällarna bestod av att sitta på min brors säng och dingla med benen för att heja på när de spelade tv-spel och mornarna bestod av ett frukostbord omringat av familjemedlemmar. Jag saknar det så mycket, tiden då vi fortfarande var en hel familj för det är vi inte längre. Men det blir väl så för alla antar jag. Man växer upp, slutar skriva sitt namn på familjens kalender, köper en egen kalender, fyller i andra namn. Så utbytbar är jag, du, vi, världen. Jag ska försöka hålla ihop oss hårdare och längre. För till skillnad från många andra, har vi turen att vi fortfarande har den möjligheten.