where is my mind?

Igår var jag på bland det finaste som finns, nämligen bröllop. När två stycken blir ett rent bokstavligt, på papper. Min faster gifte sig med sitt livs kärlek. Även om det var andra gången för dem båda som de stod där under valvet och svarade ja så var det, utan att överdriva, magiskt. Ett bevis på att det aldrig är för sent. Det riktigt lyste om dem, man såg hur ögonen var fyllda av glädjetårar. Medan en farbror sjöng och spelade gitarr gick de fram till altaret under melodin: "med en kyss börjar vi vår nya väg, låt vår sista tid i livet bli den bästa". En så passande låttext tycker jag, så jag kunde inte hindra att små vattendroppar växte fram i ögonen. Stämmningen var så vacker med det fina vädret, livemusiken och så klart; brudparets sprudlande glädje. Under prästens predikan hade de bara ögon för varandra och vi i publiken hade bara ögon för kärleken. "Kärlek är att ge utan krav" och jag tror jag fick mig en tankeställare där bland blommor, släktingar och bröllopstårtor.